Raymond Queneaus roman Pierrot min vän, en klassiker från 1942, nu för första gången på svenska.
Pierrot är en ung man som har som jobb att med bestämd
hand föra alla kvinnor som träder in i Lustiga huset till gallret
där det blåser så kraftigt att deras kjolar lyfter. Allt för att de
så kallade filosoferna, som sitter bänkade intill och betalt
särskild avgift för sina platser, ska få se lite lår.
Tyvärr får han sparken från Lustiga huset-jobbet men han
får istället jobb som fakirens assistent. Han ska räcka fram
nålarna som fakiren sticker genom kinden. Men när han lyfter
blicken och får se fakirens genomborrade huvud blir han så
skräckslagen att han svimmar och måste bäras ut ur fakirtältet.
Pierrot klarar just inget och har inte heller några större
framgångar i sitt uppvaktande av tivolidirektörens dotter,
Yvonne, en tuff tjej som står i ståndet med kulsprutan och tar
emot 3 francs av alla som vill avfyra en salva mot pricktavlan.
Allt utspelas på ett nöjesfält i Paris, ett sjaskigt och slamrigt
men ändå rätt charmigt bluff & båg-ställe. Inget är på riktigt,
man krockar med radiobilarna men bara på skoj, man åker
omslingrade i kärlekstunneln som föreställer en bäck som
rinner genom skogen, men allt är så rysligt klantigt gjort, inte
ens i närheten av illusion av verklighet. Men förälskade som
just funnit varann får chans att känna lite på varann i
kärlekstunnelns mörker, det är det viktiga, och gapiga tonårskillar
hojtar och visslar efter flickor, så stämningen är på topp,
kinder blossar, glada röster ropar i falsett. Och plötsligt
utvecklas den jovialiska romanen till en liten rafflande
kriminalhistoria: en natt brinner hela parken ner, nån har tänt på.
"Ta av dej glasögonen!" så börjar boken. Pierrot har
tjocka glasögon, som han gärna tar av sig för att känna sig
ledigare. För det verkar som om boken egentligen handlar om
att SE, om att se vad tivolit och tillvaron går ut på, bakom den
falska ytan, bakom bluff & båg, på djupet, i kärnan. Och
egentligen inte om att SE utan om att INSE, och då kvittar det
om man har glasögonen på sig eller inte.
Raymond Queneau (19031976) var en av det franska
1900-talets stora författare, med en omfattande produktion i
alla genrer, en både allvarlig man och uppsluppen humorist,
med myriader av skämtsamma detaljer, en kreativ humorist,
med ett språk som är rena uppfinnarverkstan. Även denna
Queneaubok från Bakhåll är översatt av Bakhålls
Queneauspecialist Lars Hagström, som även skrivit ett presenterande
efterord.
Raymond Queneau: Pierrot min vän, roman,
översättning och efterord av Lars Hagström.
* * *
Raymond Queneaus roman Blå blommor är
en osedvanligt rolig humoristisk roman från 1965
som blivit en älskad patafysisk klassiker - nu
för första gången i svensk översättning.
Berättelsens huvudperson är den store
livsnjutaren Cidrolin, ägare till en husbåt som ligger
förtöjd vid en kaj i 60-talets Paris. Cidrolin
ligger mest och dåsar i solgasset på däck, dricker
hembrygda drycker och har det skönt. Ett
irritationsmoment är att någon varje natt skriver
okvädningsord om honom på planket intill,
påstår att han är gammal fängelsekund och
liknande. Det ger honom åtminstone en
arbetsuppgift varje dag - att måla över klottret på
planket.
Plötsligt hoppar vi i tid och rum till en hertig
Auge, på medeltiden, en otrevlig figur som
förtrycker sina undersåtar och smörjer sitt krås
med samma schwung, och på något konstigt
vis är Cidrolin och Hertig Auge samma person!
Varje gång Cidrolin somnar på husbåten
förflyttas han i tid och rum och blir hertigen!
Vem är han, denne hertig? En gapig översittare,
en liten rackarpojke som fröjdas åt idel
nya leksaker, en filosof, en retlig retoriker och
dråplig dråpare, en rebellisk orosstiftare och
gourmet - rabulist och rabelaist - en halvgalen
adlig skitstövel med mycken fåfänga och
egotripper (hans täcknamn Hégault uttalas [ego].
Hertigen kan resa i tiden, och gör det med
besked, han röjer sej väg genom inkvisitionen,
genom alkemins bubblande retorter och upplivande brygder, genom franska revolutionen,
till sist kommer han fram till Cidrolins nutid,
hertigen kommer till 1960-talets Paris, inridande
med sitt följe, för att sammanstråla med Cidrolin
på husbåten, öga mot öga, Cidrolin och hans
alter ego, hans skugga, bundsförvant,
skyddsande (lagom till den nya syndafloden, som när
den sjunker undan efterlämnar blå blommor).
(Detta var ett extremt nedskuret och snabbt
referat av en myllrande rik bok, som innehåller
alltifrån situationskomik till mystik, i själva
verket verkar Blå blommor vara en roman som
inte kan sammanfattas hur mycket man än
försöker, en roman utan ram, en sprängd saga, en
mindblowingfantasi av en äkta litterär trollkarl,
ett skrattande protokoll från en omöjlig resa.)
Raymond Queneau: Blå Blommor, roman,
översättning och efterord av Lars Hagström, 223
sidor.
Raymond Queneau:
Hundra tusen miljarder dikter.
Queneaus strimlade diktsamling, boken som det tar
190 miljoner år att läsa ut.
Samlingen består av tio
sonetter med vardera 14 rader,
uppstrimlade på remsor. Varje
gång man slår upp boken
bildas en ny dikt.