Jim Morrisons bok Den amerikanska natten i översättning av Måns Winberg och med efterord om Morrisons liv och verk av Peter Glas.
     Jim Morrison, sångare och låtskrivare i rockgruppen The Doors, hittades död i ett badkar i Paris 1971, endast 27 år gammal, efter en kort men omåttligt framgångsrik karriär. Han skapade sex bästsäljande skivalbum på fem år mitt i en malström av sprit- och drogmissbruk. Som författare var han, sin rumlande livsstil till trots, en eftertänksam sökare, influerad av bl a William Blake och Arthur Rimbaud. Ur hans samlade verk (fem böcker, varav två publicerades efter hans död) har vi valt The American Night, som här kommer på svenska för första gången.
     Gruppen bildades i Los Angeles 1965 och kom ut med sitt första album, The Doors, i januari 1967. Redan deras andra singel, Light My Fire, nådde förstaplatsen på Billboard Charts i juli -67. Det snabba genombrottet var ett faktum.
     Sedan följde nya studioalbum i tät följd, takten var ungefär ett nytt album per halvår, Strange Days, Waiting for the Sun, The Soft Parade, Morrison Hotel och till sist, efter drygt ett års time-out, deras sista studioalbum L. A. Woman, som kom ut i april 1971. Samtliga album sålde guld och klättrade högt på listorna.
     Gruppens försäljningsframgångar var hela tiden kolossala men bakom den framgångsrika fasaden fanns komplikationer som gjorde att alla medverkande insåg att alltihop när som helst kunde ta slut, att det bara var en tidsfråga, och allt hade med Morrisons motsägelsefulla – väldigt kreativa men ännu mer destruktiva – personlighet att göra.
     Rent konkret handlade det om hans måttlösa drog- och spritkonsumtion. Det var snarare regel än undantag att han var så full under konserterna att han knappt kunde genomföra showen och ibland var han även full i skivstudion så att det behövdes otaliga avbrott och omtagningar. Övriga medlemmar i bandet var i jämförelse med Morrison tålmodiga skötsamma ansvarstagande lagspelare. Alla tre hade de blick för Jim Morrisons unika kreativa kvaliteter och uppskattade honom till fullo, rentav älskade honom som man älskar en genial självdestruktiv galning som man vill väl, som man vill hindra från att ta kål sig själv, men oftast var det helt omöjligt för dem att bromsa hans maniska destruktiva drickande och drogande.
     Musikaliskt fungerade samarbetet för det mesta fantastiskt. Det typiska Doorssoundet skapades redan under gruppens första tid, ett pop/rock/bluessound med utstuderat klart ljud och tydligt framträdande tonslingor från Manzareks orgel. Gruppen hade ingen basist, istället skötte Manzarek basgångarna med vänster hand på ett extra keyboard placerat ovanpå elorgeln. Kriegers gitarrspel bestod i lyhört och associationsrikt kompspel, inte gitarrhjältespel som i hårdrock, Densmores trumspel låg närmare improviserande jazzmusik än typisk rock. Skivorna skapades ofta under jamsessionliknande former i studion, konserterna hade alltid långa inslag av ren improvisation då hela gruppen spelade som i trans, i perfekt symbios med Morrisons röstexperiment och textvariationer.
     I början av mars 1971 reste han till Paris på obestämd tid, tillsammans med fästmön Pamela. Det var en markering, han ville bort från själva Doors-ruljangsen, kanske för alltid, han ville hitta fram till en avgörande förändring, ändra på sitt liv i grunden, hitta en ny struktur, kanske hade han till och med ambitionen att försöka trappa ner på supandet.
     Den första tiden flyttade de runt mellan några olika adresser innan de hittade en lägenhet på rue Beautreillis 17 mitt i centrala Paris, några hundra meter från Notre Dame-kyrkan. Morrison lät skägget växa, flanerade längs boulevarderna och fick även en del skrivet, men han slutade inte dricka utan rumlade i stort sett på i samma stil som tidigare.
     På morgonen den 3 juli anlände ambulanspersonal, tillkallad av Pamela som påstod att hon just vaknat och hittat Jim livlös i badkaret. Alla upplivningsförsök var förgäves, som dödsorsak angavs hjärtslag. Pamelas första version, inför parispolisen, var att hon inte visste vad som hänt och att Jim aldrig tog droger. Hennes senare version var att han av misstag snortat heroin i tron att det var kokain. Vad som egentligen hände den där natten kommer kanske aldrig att bli ordentligt klarlagt. Pamela dog själv av en överdos tre år senare. Enligt en av flera versioner om hur det gick till skulle Morrison istället ha tagit en överdos på en toalett på nattklubben Rock'n'Roll Circus, och sedan körts – kanske redan död, kanske fortfarande vid liv – till lägenheten av nattklubbens vakter och placerats i badkaret, allt för att inte nattklubbens rykte skulle svärtas.
     Morrison dog som förväntat ung, precis som både Jimi Hendrix och Janis Joplin vid bara 27 års ålder, efter att i ungefär fem år varit högproduktiv och i rasande fart skapat ett helt livsverk av låtar och andra texter samtidigt som han förbrände sig själv så systematiskt att när till sist dödsbudet kom knappast någon kan ha reagerat med förvåning. Han begravdes på Père Lachaise-kyrkogården i Paris, där så många legender vilar, t ex Oscar Wilde, Gertrude Stein, Edith Piaf.
     Boken innehåller allt det som är typiskt för Morrisons författarskap: den skriande vantrivseln i den etablerade kulturen och de gåtfulla visionerna och blixtbilderna av en sannare dimension som kan urskiljas bakom hinnan av kollektiv lögn och förställning, en seg trög hinna som verkar vara hart när omöjlig att ta sig igenom. Och så hela tiden det drömska kringglidandet i den drogdränkta natten, med sex som tröst, det evigt disiga tillståndet av upplösning och begynnande död. Man anar ett ljus, ett mystiskt ljus, i ljuskäglan glöder en mystisk frälsarfigur, det verkar inte vara Jesus utan snarare en forntida schaman, en ärrad indiansk ökennomad, kanske är det Jim själv eller hans alter ego i evigheten som vill ta sig in i vår alienerade tid och lotsa oss tillbaka till mänsklighetens andliga ursprung.
     Och vilka redskap har han? Jo, sina ord. Ord förmår allt. "Ord gav mig såret & ska göra mig frisk."
     Här finns allt från hastigt nedkastade textskisser till avslutade genomarbetade verk som han filade på i flera års tid. Den avslutande texten "Dagbok från Paris" är det allra sista han skrev, en anteckningsbok han fyllde med en vindlande lång klarögd/skoningslös/besk världsbeskrivning under tiden i Paris kort innan han dog.

Jim Morrison: Den amerikanska natten. Översättning Måns Winberg. Efterord Peter Glas. ISBN 978-91-7742-292-1. Mjuka pärmar med flikar, högkvalitetspapper, sydda ark, 240 sidor.