Nu är den här, boken som Peter Glas har skrivit på i mer än tio år – en biografi över den legendariske apacheledaren Geronimo.
     När apacherna i princip hade förlorat kriget om sina egna landområden och skulle tvingas iväg – som så många andra av USAs indianer – till ett gudsförgätet reservat med usel steril värdelös mark som nybyggarna ratat, trädde Geronimo in på scenen och under hans ledning fortsatte striderna i ytterligare mer än ett decennium.
     Apacherna var det indianfolk som bjöd USAs armé hårdast motstånd. Under en period var över 5000 soldater – en fjärdedel av USAs totala armé – sysselsatta med att jaga Geronimo i öknen och bergen i södra USA och norra Mexiko – helt utan framgång. Inte förrän Geronimo förråddes av överlöpare från sitt eget folk blev det möjligt att spåra honom.
     Geronimo var en hårding, och enligt legenden inte rädd för någonting över huvud taget. Han sprang i första ledet, rakt mot fienden, som en vettvilling. Stridsropet "Geronimo!!!" kom att användas av fallskärmshoppare under andra världskriget och kanske än idag av den som tvekar att hoppa från högsta trampolinen – man skriker den berömde apacheledarens namn och så hoppar man, och besegrar sin egen rädsla.
     "Ingen kula ska döda dig" – så löd löftet som den unge Geronimo hade fått från rösten från ovan och det löftet trodde han sedan benhårt på. Han sårades visserligen många gånger i strid och mot slutet av hans liv uppvisade hans ärrade kropp mer än 50 olika spår efter skador och incidenter, men profetian blev korrekt: han dog aldrig av en kula.
     Om man forskar närmare i de historiska källorna – som Glas har gjort – växer dock en annan bild av Geronimo fram. Han var ingen vettvilling utan en skicklig ledare, en karismatisk personlighet med mål och visioner, och en smart strateg. Han var beslutsam, envis, slug. Han såg sig själv som en ansvarsfull ledare för ett folk på fallrepet. Ett folk som höll på att gå under, som verkade vara på väg att utplånas från jordens yta – men som kanske fortfarande hade en liten chans. Och den chansen var det hans sak att ta. Han såg det som sitt kall. Han ville göra allt han förmådde för att rädda sitt folk, stoppa det som höll på att hända, ingripa i historiens skeende, han ville försöka vända historiens redan avskjutna pil i flykten.
     Som ung hade han drabbats av den värsta tragedin man kan tänka sig. Hela hans familj, hans fru, hans tre barn, även hans mor, dödades – massakrerades – av mexikanska soldater. I den stunden svor han på att göra allt han kunde för att hämnas, och så artade sig också hans framtid – som en lång utdragen vedergällning. Först handlade det om att hämnas på mexikanarna, sedan om att bekämpa amerikanarna som systematiskt erövrade del efter del av apachernas land.
     Gång på gång tvingades de till reservat, men bröt sig strax loss och var åter fria – och blev åter jagade. Generalerna Howard, Crook och Miles avlöste varandra i den eviga apachejakten, med allt större armeer till sitt förfogande.
     För att förfölja apacherna var alltid hart när omöjligt. De var livsfarliga elitkrigare på toppnivå. De var extremt vältränade, urstarka, ofattbart uthålliga, och de levde i fullkomlig fysiologisk harmoni med den naturgivna miljön, med själva landskapet, med växterna och djuren, med allt naturen gav.
     Ändå kunde de i längden inte klara sig. De stod där på bergstopparna i Arizona och New Mexico och betraktade, med bistra miner, vad som hände med deras land. Hur de vita kom dit och byggde fort och drog järnvägsräls och reste telegrafstolpar och mätte upp landet med mätinstrument och ritade kartor. Lantmäteri – det var viktigt det. Marken, vidderna, apachernas stora fria land skulle ju göras om till egendom, göras om till de vitas egendom.
     Apacherna är förlorarna som hade rätt. Landet var sedan urminnes tider deras, men att hävda denna äganderätt var inte en fråga om juridik eller etik utan en fråga om vapenkraft. Och i längden var det USAs armé som hade störst vapenkraft.
     Glas har i två vändor rest i sydvästra USA och sökt upp platserna där de mest dramatiska händelserna i apachekrigen inträffade, för att uppleva miljön, för att själv se det vidsträckta landskapet, känna ökenvärmens hetta mot sitt eget skinn och lyssna efter det tidlösa skallerormsrasslet i den knastertorra buskvegetationen. Han har rest mellan reservaten och träffat dagens apacher, ättlingar i rakt nedstigande led till de berömda krigarna. Han har lyckats intervjua många av dem, vilket inte har varit lätt – saken är nämligen den att de absolut inte vill bli intervjuade. "Varför då? För att det ska skrivas ännu en lögnaktig bok om oss?" Apachernas uppfattning är att alla vita som kommer drällande och ska skriva en bok om dem för det första bara är ute efter pengar och för det andra bara skriver lögnaktigt om allting. En extra behållning med Glas bok är just att det är så intressant att följa hans tappra försök att övertyga apacherna han intervjuar om att uppsåtet med boken är ärligt.

Peter Glas: Geronimo. Högkvalitetspapper, sydda ark, hårda pärmar, tygrygg. 272 sidor. ISBN 978-91-7742-331-7.